Samuel berättar

Samuel berättar

15 februari, 2019 0 av TA

Att som ung man inte längre kunna använda dator och mobiltelefon som förut är en verklig utmaning. Här berättar Samuel, 28 år, om hur han hanterar denna svåra situation.

Det var först i år, 2010, som jag erkände för mig själv att jag är elöverkänslig, eller för min del strålningsöverkänslig. När jag tittar tillbaka kan jag se ett tydligt mönster. Redan för 5-6 år sedan fick jag värk i det benet som mobilen låg emot i fickan. Jag flyttade mobilen successivt till att ha den en bit från kroppen.

För två år sedan fick jag ständig huvudvärk i högra delen av huvudet och efter att läkarna inte hittade något och jag slutade med den trådlösa telefonen (DECT) på jobbet, som jag misstänkte var boven, gick det över så sakta. Sedan var det lugnt, jag använde bara mobilen med handsfree och höll den från kroppen.

För ett år sedan kom nästa steg bakåt. Min stora dataskärm hemma gav total huvudvärk efter bara en halvtimme. Jag ställde undan den – tänkte inte så mycket på det och bytte till en mindre skärm. En dag när jag pratade i mobilen blev jag plötsligt illamående och fick svettningar och blev allmänt svag. Jag la på direkt och kände på mig att mobilens dagar var räknade. Jag skaffade fast telefon och pratade bara korta samtal i mobil.

Förnekelsen fortsatte kan man säga. Jag tog inget helhetsgrepp och kunde sitta kortare och kortare tid vid datorn. Trådlöst Internet gick bara en halv minut. Fast IT-lina gick bra, men allt eftersom känsligheten för skärmen ökade minskade tiden utan huvudvärk. Det kunde gå veckor med kraftig huvudvärk. Paniken tilltog. Mobilen begravdes och endast det absolut viktigaste gjordes via dator, såsom mailcheck och bankärenden.

Här någonstans erkände jag för mig själv att jag hade allvarliga problem och ringde upp Elöverkänsligas Riksförbund. På den vägen fick jag kontakt med människor för stöd och hjälp och tips på vad mer man kan göra. Jag fick också mycket pepp om att det faktiskt kan gå tillbaka lite om man sköter sig och inte utsätter sig för något onödigt ”strålande”.

Jag kan jobba på mitt jobb − chefen är insatt i problematiken. Jag har kört med öppna kort vilket bemötts väldigt positivt. Jag jobbar på lösningar och stabiliserar sakta men säkert min hemmiljö och lär mig mer om bra kost och hälsa för att hjälpa immunförsvaret att klara strålningens konsekvenser.

Hoppet och energin att hitta en väg tillbaka till ett hållbart sätt att leva min vardag är i högsta grad närvarande. Det kommer att ta tid, men nu vet jag hur viktigt det är att lyssna in kroppens signaler. Trådlös kommunikation ”är så 2009” i mitt liv.

Samuel, 28 år